Vad är ISO? Kamerans ljuskänslighet.

Fuji 800-film. Film hade ett fast ISO-värde. 800 ansågs av en del på den tiden som det högsta rimliga att gå innan det blev alldeles för brusigt.

ISO-talet avgör hur ljuskänslig kameran (sensorn är). (ISO står för International Standard Organization, så egentligen är det nonsens att kalla det som man gör, men det är en annan fråga.) På digitalkameror går det att ställa ljuskänsligheten, ISO,  för varje bild – när man fotade med film köpte man en film med en viss ”hastighet”, man sa ”Ja tjena, jag skulle behöve lite snabba filmer” och då kanske man föreslogs 800-filmen här ovan.

Vad är poängen med ISO då? Jo, syftet med ISO är att kompensera för bristfälligt ljus. Som att ”höja volymen” på kameran. Egentligen vore det bäst om man alltid kunde köra ISO 100, men det är i princip endast mitt på dagen utomhus man kan det.

Om man skall återkomma till liknelsen med 100 smurfar som ska springa in i kameran, så kan man säga att ISO är motsvarigheten till att ha någon slags dammsugare i kameran som snabbar på processen. Den hjälper smurfarna komma in snabbare, den suger in dem, men ju mer man krämar upp effekten desto fler kanske dänger in bredvid dörren in till sensorn. Med rå kraft förlorar man ju nästan alltid precision.

Om du höjer volymen för mycket på din stereo låter högtalarna illa, men det kanske är nödvändigt för att det ska höras alls. Likadant funkar ISO – fast med ljus istället för ljud.

En annan analogi är en högtalare. Om du höjer volymen för mycket så börjar det låta illa eller ”dista” efter ett tag – men det kanske är nödvändigt för att det ska höras alls.

Praktiska exempel

Är man t.ex inomhus är det ofta man får använda sig av ett väldigt högt ISO, upp mot 1600-6400, för att få en skakfri bild. I absoluta ljusmängder är det oerhört mycket mer ljus utomhus än inomhus, generellt.

ISO3200 och mycket brus, men inget annat att göra. Bländaren på största möjliga och det börjar redan synas rörelseoskärpa så jag hade inte kunnat tumma på slutartiden mer.

ISO3200 och mycket brus, men inget annat att göra. Bländaren på största möjliga och det börjar redan synas rörelseoskärpa så jag hade inte kunnat tumma på slutartiden mer.

Så –  med högre ISO kommer mer brus och sämre detaljupplösning, och ISO har ingen kreativ effekt utan är bara en teknisk avvägning. ISO skall alltså vara så lågt som möjligt för uppgiften.

Sedan ca 5-6 år har de flesta kameror en Auto-ISO-inställning och det är vettigt att använda. Så hur väljer kameran ISO? När tycker den det är dags att höja?  Jo, de flesta kameror använder sig också av 1:1-förhållandet – dvs om du zoomar in till 100mm brännvidd på en fullformatskamera, så försöker kameran uppnå 1/100-dels slutartid och anpassar ISO därefter, säg ISO 400. När du zoomar ut till 50mm, försöker kameran uppnå 1/50-dels slutartid, och det kan den ju göra med halva ISO:t, så då sänker den det till 200. Coolt va?

Slutsats: Använd Auto-ISO om du kan

Auto-ISO är högst användbart. Men ibland kanske kameran väljer ett onödigt högt ISO, och då kan du själv ställa in det manuellt. Det kan dock vara skönt att slippa tänka på, så Auto-ISO funkar ofta mycket bra.

Comments 1

  1. Pingback: Sammanfattning 23 nov 2014: Paparazzi i slottsparken | Fotografering grundkurs

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *