På första tillfället var de tre vanligaste subjekten man ville lära sig fota bättre eller tyckte om att fota:
- Människor
- Resor
- Byggnader
Byggnader och människor är onekligen rätt annorlunda, och resor är såpass brett att det inte riktigt går att säga något om. Men vad handlar det om när man fotar byggnader? Jo, byggnader står stilla, de är utomhus, och de är ofta betydligt större än oss själva (undantaget telefonkiosker kanske som bara är lite :)). Vad innebär det?
Generellt vill jag säga att när det gäller att fota byggnader, handlar det mycket om att hitta linjer och perspektiv. Bilder på byggnader kan bli väldigt grafiska. De kan också bli superintressanta; en bild på ett stort våningshus med människor i olika fönster kan både vara grafiskt tillfredsställande och också jätteintressant. En bild att resa genom.
Människor är ju lite mer dynamiska. Det finns många sätt att fota folk på förstås. Det kan vara oerhört intressant att fånga en människa i ett sammanhang, i interaktion med omvärlden. Här gäller det ofta att knäppa många bilder på raken, att helt enkelt spamma lite. Folk blundar, fuktar läpparna med tungan, petar sig i ögat och gör en massa saker som kan sabba bilden, och det har du ingen kontroll över. Därför är det bara att skjuta på i full auto.
Fotar du människor spontant är det också så att fetare, svartare kamera du har desto sämre. Folk känner ofta som att de inte kan fly och att man fångar varenda liten por med ens jättekamera. Ju större den är desto mer reagerar folk och tycker det känns lite creepy. En smartphone må ge dig lite mer begränsade möjligheter tekniskt, men folk tenderar att inte märka eller bry sig speciellt mycket om man fotar med en mindre kamera. Och en bra komposition och ett naturligt subjekt kan göra allt för bilden. Dock kan man vänja folk vid en större kamera om man använder den mycket, särskilt vänner och familj vänjer sig snabbt.